Matilda

Okej, Linus kan lugna sig, risken för skilsmässa är inte helt överhängande idag. Vi gick upp klockan 1:30 för att i mörkret börja sista etappen på vår bestigning av mount Kinabalu. Allt var becksvart längs vägen, det ända man såg var ljuset från de andra klättrarnas lampor. Vissa etapper var man tvungen att använda rep för att ta sig upp och sista 100 meterna fick vi kryssa fram mellan sylvassa klippblock. Runt 6 nådde vi vårat mål och såg soluppgången från toppen av mount Kinabalu på 4095 meters höjd. Den första nedstegningen på 3 km var otroligt vackra, strålande sol och krispig luft. Väl tillbaka på vandrarhemmet var jag hungrig som en varg efter dygnets första timmar. Resterande nedstigning skedde i spöregn. Som dränkta katter nådde vi Selemat  Mendaki, där uppstigningen har sin början, inte riktigt lika pigga och fräscha som dagen innan. Tillbaka vid hotellet väntade en lunch, jag valde det enda jag kunde äta på menyn, fish noodle soup. Den smakade spännande (läs: kommer aldrig ätas igen spännande) som tur var fanns mini pau till efterrätt. I skrivande stund sitter vi i en taxi påväg hem till vårat hotel, Dreamtel, som kommer kännas som femstjärnigt efter detta äventyr. Jag skulle vilja säga att våran chaufför kör som en galning på de nästintill översvämmade vägarna, men då hans hastighetsmätare inte fungerar har jag inga egentliga belägg för detta..!